High end tourism – är det lösningen på turismens problem?

Något skaver i mig så jag skriver av mig

Det klagas på volymturism och hur ohållbart det är. På frågan vad vi ska göra åt det blir svaret ofta: färre gäster, högre intäkt per gäst. Vi ska alltså bygga en turism som är dyrare och därmed exkluderar de med minst i plånboken.

Samtidigt ser jag kommentarer om hur orimligt det är att vissa betalar tiotusentals kronor per natt. Det sticker i ögonen när ojämlikheten blir så tydlig.

Lyxturismen (high end) som växer fram idag bygger inte längre på synliga statussymboler. Det handlar mer om personliga, meningsfulla och skräddarsydda upplevelser. De som driver de här verksamheterna vet hur de ska ta betalt. Visst finns det en hype som driver upp priserna, men också en kundgrupp som är redo att betala. Och åka privatjet.

Många av de här upplevelserna håller hög hållbar kvalitet, en del har regenerativa inslag. Och det kostar. I råvaror, i kompetens och löner, i materialval, i tid för samarbete och samverkan, i det unika som skapats med varsam hand.

Ska vi då bara tillåta den turism som “när på riktigt” och låta de som kan betala vara de som får resa (minus privatjet såklart)? Ska resten stanna hemma?

Allt mår bäst av mångfald. Naturen, samhällen, grupper. Och just nu tycker jag att high end-turism ofta målas upp som lösningen. Som finare, bättre och vägledande för hur våra platser ska utvecklas.

Nu har jag länge och väl försökt formulera ett inlägg om high end tourism och alla tankar det väcker hos mig. Det blir för långt, för förenklat, för aggressivt, för komplext. Det är något som skaver men jag lyckas in sätta ord på det. Finns det fler än jag som går i high-end-grubblerier eller blir nyfiken på att prata vidare om ämnet?

(Bild från Namibia 2016, inte riktigt lyxturism men helt klart i det högre prisspannet och en helt enastående upplevelse)